Det var 1979 jag blev med cocker…….. en annons i lokaltidningen lockade "Cocker spaniel-hane, 7 mån, säljes p g a allergi". "Slog" en barnfamilj vad gällde tiden att ta sig till uppfödaren och så blev den röde ROCKY min. Rocky och jag hann lagom börja på kurs på den lokala brukshundklubben innan han en svart söndag i september 1979 blev påkörd och dödad av en bil. Jag var otröstlig! Min syster och jag begravde Rocky bredvid några av våra tidigare fina hundar senare samma dag.
Jag beslöt mig att blixtsnabbt skaffa en ny cocker, dock inte en röd. Så redan veckan efter Rockys död fick jag tag på en ny uppfödare som hade 8 veckors brokiga valpar. Så blev jag med TAGGEN, eller Appletrees Blue-Heaven, som han egentligen hette (e SUCh Parisade Chocolatesonnet u Tomboys Orange Blossom Special). Första månaderna var jag inte så förtjust i Taggen men sen älskade jag honom desto mer…… Han är nog den hund som så här långt har fått mitt hjärta att smälta "mest". Han var väldigt speciell…….. Med Taggen gick jag kurs på SBK för en pensionerad fanjunkare - 1 ½ timmes "fot" - men av någon konstig anledning blev jag trots denna vår miserabla start intresserad av hundträning men någon mer kurs gick varken jag eller någon av mina hundar.
Det gick något år. Taggen hade hunnit bli drygt 2 år när hans uppfödare, Rosemarie i Arboga, ringde och tipsade om fina röda cocker-valpar. För såklart jag en gång ville ha en fin röd cocker igen! I denna kull av röda valpar, födda den 18 dec 1981, valde jag en hanne som i stamtavlan kom att heta TravisTruly Bright - full av fantasi (!) valde jag att kalla honom ROCKIE.
Åren gick……. Taggen tävlade med viss möda bruks (mödan bestod i att klara lydnadsdelen så det skulle räcka till uppflyttning i klasserna, spåren klarade han alltid med bravur) och han blev i alla fall godkänd i högre spår. Rockie var inte lika duktig att spåra men hade ganska fin lydnad och han passerade snabbt Taggen i klasserna och blev vid 4 års ålder svensk Lydnadschampion och hade hösten innan tagit certpoäng i elit spår. Den våren, anno 1986, föll dråpslaget. Rockie fick akut ont i vad jag trodde var ryggen. Det visade sig vara höftledsfel, grad 2-3, med måttliga pålagringar, och undersökande veterinär var pessimistiskt och sa att "det här klarar han aldrig" och "han kommer inte att bli gammal". Jag grät hela vägen hem. Rockie fick bli pensionär med mer måttlig motion/träning och jag började titta efter ny hund…….. …. Och om den kan man läsa på briardsidan men det här ska ju handla om cocker! Så jag hade mina två cocker-pojkar tillsammans med en briardflicka, från 1987 och framåt. 1990 i april, blev Taggen plötsligt dålig. En natt fick han ett mystiskt krampanfall som höll på - av & till - i fyra timmar. Taggen hade annars varit en mycket frisk hund - kroppsligen, det finns elaka människor som anser att han inte var riktigt frisk i huv´et - men jag ville inte att han - eller jag - skulle behöva uppleva en sådan natt till så dagen därpå fick Taggen somna in på Strömsholms djursjukhus.
Nu var jag verkligen otröstlig för Taggen var min stora favorit - och jag hans. Rockie - som veterinären uttalat dödsdomen över - levde dock fortfarande, utan några som helst problem vad gällde lederna. Jag råkade känna till att Taggens pappa "Pekka" levde, så sagt och gjort, jag kontaktade hans ägare Maud Olsson på kennel Tomboys. Och vilken tur - Pekka skulle ha fler valpar, vid typ 14 års ålder, så i december 1990 föddes cocker-pojken JAPP. Japp var alltså halvbror med Taggen, vilket jag tycker är roligt, och var en lika stor (eller större) "idiot" än Taggen själv. Japp tävlade aldrig utan hade titeln "kel och kram champion". (bit och hugg champion om ni frågar något av mina mer insiktsfulla syskon) Och åren gick……… jag hade nu två cockrar och en briard. 1994, i december, skulle Rockie fylla 13 år. Han var fortfarande jättepigg. I början av december blev jag först med en briardtik till (ny tävlingshund) och vi laddade för att fira Rockies födelsedag den 18:e. Så blev det inte, för dagen innan fick Rockan somna in hos vår snälla distriktsveterinär efter att han fått en hjärnblödning den 16:e. Han hade återhämtat sig något från hjärnblödningen och hade inte ont men kunde inte gå rakt. I flera år hade vi skämtat om att det inte var någon idé att kosta på Rockie något eftersom han "snart skulle dö" men till slut var det dags. Rockie blev begravd på samma plats som Rocky.
Åren gick, Japp blev 10…. 11….. 12….. 13….. 14…… han var alltid helt frisk, pigg och vaktig som tusan….. sängen var hans plats och Gud nåde den briard som försökte kliva upp där, om det inte passade honom. På många sätt var han en riktig "typ" men - gissa vad - jag älskade honom ändå! Det finns flera saker han kommer att bli ihågkommen för….. han tog en rejäl tugga av min mammas bröst när hos skulle köra ner honom ur diskmaskinen…. han brukade ha för hobby att kliva upp där för att riktigt kunna slicka porslinet rent….. han brukade ligga på köksbordet hemma hos mamma och pappa och vänta på att någon skulle komma hem. Vid något tillfälle (mer än ett) hade han markeringspinkat på krukväxten på bordet. Gissa om mamma blev galen…. År 2005 inledde med att Jaffa löpte i februari och Japp var helt galen – han sov knappt, han vaktade den sköna, han stod på två ben mot hennes bakdel, han ylade, han skrek, han sprang efter henne. Men när löpet tog slut tog Japp efter några dagar slut och eftersom jag trodde att det var något fel med honom, att han inte var riktigt frisk, fattade jag det tunga beslutet att ta bort honom. Det är ju min skyldighet som matte att se till att min hund inte lider. Vi åkte in till Ultuna med en tid beställd. Japp var hur glad som helst just då, sniffade och bökade på alla lukter, ville fram till andra hundar, huvud och svans högt. Det är mycket jobbigt att sitta i vänrummet och veta att ens bäste vän snart ska dö. Så blev det, han somnade med huvudet i min hand och nu står han tills vidare här hemma i en urna. Jag har redan surfat runt och hittat den perfekta cocker-uppfödaren med de mest utsökta cockerlinjer…. samma blod som rann i Taggens och Japps ådror…. ja risken är stor att det så småningom blir en ny cocker……..